Krönika: Konsten att tippa trav

Vi har säkert olika tillvägagångssätt allihopa när vi tippar trav, hur vi rankar hästar och väljer spikar, vissa har avancerade upplägg och grottar ned sig i lopparkiv och statistik, andra går på skojiga namn och kuskar som man tycker om. Vissa spelar chansartat andra vill vara helgarderade. Men gemensamt för oss alla, eller åtminstone dom flesta av oss är att vi lägger ner hjärta och själ i det vi gör.

För min egen del handlar det mycket om känslan, vad är då känslan kan man undra? ja jag vet inte, det går inte riktigt att sätta ord på vad det är, det är någonting man känner i maggropen någonstans när man ser en visst häst eller ett intressant ekipage, nånting som gör att man liksom reagerar. Det kan vara allt möjligt, ibland finns en förklaring, det kan vara första gången en viss kusk kör hästen eller något liknande, men oftast när det gäller känslan, så är det bara just det, en känsla, då handlar det inte om favoriterna, utan dom som är kanske 4-5 hands favoriter, om ens det. Ögat fastnar på en häst, man kan inte släppa den, det är bara att ta med, annars kommer man ångra sig. 

Ibland händer det att man snöar in, det kan vara en häst som man bara vet ska vinna, men som aldrig gör, som man inte vågar släppa för nästa gång då vinner den. Eller kanske en kusk eller tränare som man tycker mycket om och vill ta med så ofta det bara går, det har nog hänt dom flesta av oss som är inne i travbubblan, och kommer nog hända alla förr eller senare. Då måste man ta ett steg tillbaka, andas ut och börja om, back to basic helt enkelt. Det är nått jag själv gör med jämna mellanrum, ibland för att jag snöar in, ibland för att jag håller på att tappa känslan, då måste jag liksom rensa systemet lite. 

Känslan är mitt viktigaste vapen och den vill jag inte tappa, jag vill inte bli en sån som enbart går på statistik och inte använder hjärtat, jag använder hjärtat mycket när jag tippar, tillåter mig att ibland ta med hästar som jag tycker om eller gardera upp med favorit kuskarna, jag tycker man måste få ta med lite det man vill och tycker om också, även om det kanske inte är bästa hästen i fältet eller så. Men att spika det är en annan sak.

Konsten att tippa trav, är en konst vi alla besitter på ett eller annat sätt, så som konstnärerna målar sina tavlor målar vi våra system, vi börjar med alla vita dukar, pensel och färgpallet,vissa av oss är kanske surrealister, som Salvador Dali, andra kubister, som Picasso men oavsett -ism så är alla konstverk vackra, dom avspeglar oss och vår personlighet och vår plånbok inte minst, ibland med små fina drag, ibland tar vi fram rollern och stryker på ordentligt med färg. 

Men det viktigaste av allt när man tippar, är att i slutändan är det man själv som ska vara nöjd, ingen annan, oavsett hur många rätt man får så måste man känna att man gjort sig själv rättvisa i sin rad, känna att man inte kunnat gjort på något annat sätt. 

Nästa gång du tippar, se den vita duken, tänk på vad du vill nå, och använd fantasin och låt färgerna flöda!

Säger så!

/Sandra, eder flummande tänkande funderande travnörd!