Idag är det 10år sen min far dog, jag kan inte fatta att det har gått så lång tid, så många år. Det är ofattbart. Jag saknar honom lika mycket nu som jag gjorde då, det gör lika ont fortfarande, fast på ett annat sätt. Smärtan är liksom dövad men det känns fortfarande. Det försvann en del av mig den där dagen för 10år sen, jag var bara 14år då och visste inget om livet, jag vet väl inte så mycket mer nu egentligen och ibland känns det som att en del av mig stannat kvar där på den där hemska eftermiddagen då allt hände och aldrig kommer därifrån.
Jag kommer alltid att sakna min pappa, undra vad som kunde ha varit, tänka på vad jag aldrig fick säga till honom och göra med honom. Men jag vill försöka fokusera på det jag har kvar, alla mina fina minnen, det jag faktiskt fick säga och göra, det han faktiskt han lära mig, att rensa fisk till exempel. Jag ska försöka tänka på det bra. Men man kommer inte ifrån att man har en sorg och en saknad, att man blir ledsen. Jag kan till exempel inte läsa hans minnesalbum från begravningen utan att gråta, eller lyssna på "Jag ger dig min morgon" av Fred Åkerström, det är en låt jag håller kär, den spelades på pappas begravning och den är för mig förknippad med min pappa, både det glada och det ledsna.
Men när jag hörde den här, Jag och Min far, det var något som brast innom mig, tårarna bara strömmade, Magnus Uggla sjöng rakt in i hjärtat på mig, jag älskar verkligen den här låten. Den är underbar. Jag kan knappt tänka på låten utan att gråta. Den är så "Spot On" liksom..
Så är det, idag har det gått 10år sen min pappa dog, både en evighet och en sekund. Jag kommer aldrig att sluta sakna, jag kommer aldrig att sluta älska, dom säger att tiden läker alla sår, men jag kommer för alltid att vara ärrad!
"Kidnappade" bloggen lite idag, det blev inget tips, min V65a gav 4 rätt iallafall. I morgon är det som vanligt igen.
Det borde vart jag och min far..
Kram på er allihopa!
/Sandra, bara Sandra idag..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar